Mitt Egna Jag

Det började i 8:an. Jag minns att jag drog nackhåret mellan mina fingrar. Mitt nackhår växer uppåt i en båge och kände jag ett grövre hårstrå som jag inte tyckte passa in röck jag. I 9:an hade jag flyttat mitt ryckande till ögonbrynen. Jag skämdes något otroligt av att jag drog hår och sminkade ögonbrynen för att dölja det. Jag kommer ihåg att jag blev besatt av hur kompisarnas ögonbryn såg ut och försökte även forma om mina egna. Hos mig uttrycker sig trichotillomani på det sättet att jag rycker håret på huvudet, ögonbrynen och ögonfransarna.

Den känsla som kommer när jag "vill" rycka är som en irritationskänsla på just det området där jag rycker. Jag känner även ett tvång av att rycka, av att få bort det hårstrået. En känsla av lättnad infinner sig direkt när jag har ryckt men den håller bara i några sekunder sen sköljer sig känslor som skam och ångest över mig som en stor våg och irritations-/tvångskänslan kommer igen som gör att jag vill rycka mer. Det blir en ond cirkel då jag rycker mer för att behålla den känslan av lättnad. Armen, handen, fingrarna. Jag kan inte kontrollera dem. Måste verkligen anstränga mig för att inte rycka och det tar så mycket energi ifrån mig. Jag rycker håret både omedvetet, till exempel när jag sitter framför TV:n eller är rastlös och jag rycker medvetet, oftast i stressade situationer då jag vill "lätta på trycket", då kan jag antingen bara rycka eller så har jag en strategi att gå till spegeln och leta efter hårstrån som jag får rycka eller noppa där det inte gör något.

När jag gick i gymnasiet kollade jag på ett dokumentäravsnitt på TLC som handlade om tonåårsmammor. I det var det en mamma som berättade att hon hade trichotillomani. Jag kände genast igen mig i det hon berättade. Jag sökte om Trich på internet och hittade mycket information och självdiagnostiserade mig då. Det kändes skönt att ha fått svar på vad jag led av även om jag inte hade blivit diagnostiserad på "riktigt".

I vissa perioder har jag lyckats hållit upp. Under mina graviditeter och några månader efter det när jag var i bebisbubblan lät jag bli att rycka. Jag vet inte vad det berodde på men misstänker att hormoner har något med det att göra. I de värre perioderna har jag klippt en kort frisyr för att dölja de kala/utväxta fläckarna. Mina mest intensiva perioder, då jag inte kunde sluta och som jag mådde som sämst var 2014 och förra höst/vintern. Då raka jag hela håret kort för det var så illa att det inte gick att göra något åt. Nu har jag låtit det vara något. Har mest ryckt ögonbrynen men för några månader tillbaka har jag låtit dem vara.

Jag lär mig fortfarande att hantera trichotillomani på ett sätt som ska fungera för mig.

På OCD förbundets hemsida kan ni läsa om trichotillomani.